Att lära – föreläsningsanteckningar från 1700-talet fram till i dag

Event date
tis 6.10.2020 - fre 8.1.2021
11:45 - 18:00

Tidigt i Nationalbibliotekets historia, redan under Kungliga Akademien i Åbos tid, lade man till handskrifter i samlingarna vid sidan av böcker. På 1700-talet var manuskript av kända auktorer bibliotekets stolthet.

Så småningom började man också se ett värde i källor som beskrev Finlands historia, och till och med manuskript skrivna av professorer vid akademien och senare Kejserliga Alexanders Universitet och Helsingfors universitet.

På 1800-talet började man utöver enskilda handskrifter också inkludera hela personarkiv från lärda och kulturpersoner inom olika områden: helheter bestående av korrespondens, anteckningar och dagböcker.

På så sätt har det i Nationalbibliotekets handskriftssamling under seklens gång byggts upp ett unikt sampel av lärdoms- och bildningshistoriskt arkivmaterial. I dag förfogar biblioteket över cirka 900 personarkiv och dessutom tusentals enskilda handskrifter. Arkivmaterialet omfattar sammanlagt cirka 3 000 hyllmeter. Numera utökas samlingen med cirka 30–50 hyllmeter material i pappersform per år, och dessutom tillkommer dokument av elektroniskt ursprung.

Handskriftssamlingen omfattar en ansenlig mängd föreläsningsmaterial som ger en bild av universitetsundervisningen. Anteckningarna har gjorts antingen av professorn själv eller av en student som lyssnat på föreläsningen. Samlingen omfattar sammanlagt uppskattningsvis 1 000 enheter med föreläsningsanteckningar.

Föreläsningar har varit en del av universitetet under hela dess långa historia. Redan i de tidigaste skedena av den högre undervisningens historia tillämpades regeln att undervisningen skulle ges enligt principen docendo et disputando, det vill säga genom att föreläsa och debattera. Såväl föreläsningar som examensarbeten har levt kvar som en del av den akademiska undervisningen ända fram till våra dagar.

De offentliga föreläsningarna hölls i akademiens auditorium från en talarstol, kateder. Den föreläsande professorn bar sannolikt doktorshatt. Från akademiens grundande fram till mitten av 1700-talet hölls föreläsningarna främst på latin. Det näst vanligaste språket efter latin var svenska, längre fram även det andra inhemska språket finska. Numera får engelska ett allt större genomslag som vetenskapens språk. Professorerna var skyldiga att föreläsa i en timme fyra gånger i veckan. Trots att undervisningen och lärandet till stor del byggde på det talade och lyssnade ordet var det viktigt att anteckna efter diktamen. För att komma över anteckningar var man inte alltid tvungen att sitta på föreläsningar. Även handskrivna kopior av föreläsningarna (bl.a. Scarin) cirkulerade bland studenterna. Utöver de offentliga föreläsningarna höll professorerna avgiftsbelagda privata föreläsningar i sina hem. Enligt bestämmelserna behandlade dessa föreläsningar andra ämnen än föreläsningarna som gavs vid akademien.

Under akademiens tid gav statuterna vid Uppsala universitet föreläsaren direktiv gällande innehållet och formen. Direktiven speglar den då rådande rädslan för den skolastiska traditionen. Förhoppningen var att renässanshumanismens öppna människosyn och retoriska ideal skulle gå igen i föreläsningssalarna. Föreläsaren uppmanades att framställa sin sak i koncentrerad form och undvika alltför lärda, komplicerade och detaljerade föreläsningar. Särskilt filosoferna skulle undvika onödiga spekulationer, konster och krusiduller. I konsistoriets protokoll från 1642 hade man till och med skrivit en anmärkning som uppmanade professorerna att se till att inte framföra något nytt, mer eller bättre än andra. Syftet med detta var att undvika missämja och få undervisningen att stämma överens med Bibeln och den Augsburgska bekännelsen. Det fanns dessutom noga fastställda auktoriteter för de olika läroämnena: i religionshistoria Sulpicius Severus, i den grekiska kulturen och Mellanösterns kulturer Justinus, Cornelius Nepos och Curtius samt i romersk historia Velleius, Eutropius, Florus och Sextus Aurelius Victoria. Enkelhetens och tydlighetens ideal återspeglas också i det faktum att akademien liknade gymnasier till sin karaktär. Skillnaden framkom snarare på disputationerna än vid föreläsningarna.

Situationen förändrades under 1800-talet, då universitetet började förvandlas till ett forskningsuniversitet och höja sig över sina konkurrenter inom bildningsområdet. I snellmansk anda blev målet för undervisningen att främja utvecklingen av vetenskaper och de fria konsterna. Så småningom fick föreläsningarna sällskap av seminarier och inom naturvetenskaperna av laboratorieförsök, men betydelsen av föreläsningar har inte minskat, utan de har behållit sin plats i universitetsundervisningen fram till i dag. Undervisningen har emellertid övergått alltmer från katedrarna till att även hållas på nätet – redan före coronaviruspandemins intåg.

Utställningen i Nationalbibliotekets Café Rotunda ger en historisk översikt över universitetsundervisningen i olika ämnen – från tiden för professorerna vid Kungliga Akademien i Åbo, till exempel Matthias Calonius (1738–1817) och Henrik Gabriel Porthan (1939–1804), via Johan Vilhelm Snellman (1806–1881) fram till slutet av 1900-talet.

Med hjälp av exempel berättar utställningen om ämnena för undervisningen, vilka språk som användes och professorernas och studenternas handstilar och ger allmänheten en bild av olika viktiga personer inom Finlands lärdomshistoria och deras verksamhet som lärare.

De utställda anteckningarna är kopior av objekt i Nationalbibliotekets samlingar. Originalanteckningarna förvaras skyddade under lämpliga förhållanden för att säkerställa att de unika handskrifterna bevaras.

Kunderna har tillgång till materialet i handskriftssamlingen under kontrollerade förhållanden i bibliotekets specialläsesal. För att få använda salen behövs ett nationalbibliotekskort.

Specialläsesalen har öppet vardagar klockan 10–17, tills coronaviruset tvingar oss att göra annorlunda.

Mer information:
servicechef Jouni Ahmajärvi, jouni.ahmajarvi@helsinki.fi