Helsingin yliopiston kirjasto, Suomen kansalliskirjasto
kansi   lukijalle   esipuhe   kirjoittajat   galleria


Kirja  tietoverkkojen maailmassa

 «

    aihepiirit    

  I  

  II  

  III  

  IV  

  V  

  VI  

» 



Tomas Lidman

Behövs nationalbiblioteken?



Behövs nationalbiblioteken?
1 Bevarandet – en självklarhet?
2 En aktivare roll i samhället
3 Ett ändamålsenligt ansvarsområde
4 Tryck på ”delete” – nationalbiblioteket lagrar
tulosta Version för utskrift
Bevarandet – en självklarhet?

Sällan har vi läst så många upprörda artiklar om behovet av böcker, arkiv och museer och sett så många människor uttala sig i affekt om bokbål och museistölder som just i dessa dagar då nationalbiblioteket i Bagdad brinner (april 2003). Över hela världen har experter och journalister utgjutit sitt förakt för de barbarer som åstadkommit förstörelsen; civilisationens slutgiltiga kollaps. ”So yesterday was the burning of book. First came the looters, than came the arsonists. It was the final chapter in the sack of Baghdad. The National Library and Archives, a priceless treasure of Ottoman historical documents including the old Royal archives of Iraque was turned to ashes in 3000 degrees of heat” (Robert Fisk i The Independence 2003-04-15).

Vi känner alla sorg och uppgivenhet inför de tragiska händelserna i Irak. Samhället och medborgarna har mangrant stått upp för bevarandet av vårt gemensamma kulturarv. Ingen anständig människa har en avvikande uppfattning.

Om vi från denna ohyggliga katastrof vänder våra blickar hemåt och försöker analysera hur vi själva, i Sverige, betraktar vårt eget kulturarv och vårt eget nationalbibliotek, KB, kan man kanske förvånas över att många som bor i landet över huvud taget inte vet att KB existerar. Någon kanske påstår att hälsan tiger still. Men nästan varje dag får jag frågan vad KB egentligen är för en institution. Ofta ser man oss som ett större folkbibliotek alternativt ett mycket exklusivt forskningsbibliotek för några få utvalda. Den värdiga entrén avskräcker och det bevakningssystem vi tvingats införa upplevs som besvärande. Många känner till det stora gula huset i Humlegården – som en solitär i den enda parken av rang i Stockholm – men få vet dess funktion.

Den här situationen är ett problem i det samhälle vi är på väg att skapa. Det finns inte några eviga värden längre. Idag handlar det oftare om att välja bort, prioritera, sovra, vara förändringsbenägen än att spara och ta om hand och vårda. Nationalbiblioteken är inga moderna företeelser. Ofta har de 100-tals år på nacken. De är väldiga kolosser – som lastfartyg - svåra att manövrera och långsamma och dessutom kostsamma. Våra politiker förefaller ibland sakna förståelse för att själva idén med KB är idén om ständig tillväxt och evig tillvaro. Nationalbiblioteken är och kommer alltid att vara ett konstant problem. De växer, kräver nya utrymmen, ny personal och ny utrustning. De är också svåra att applicera modern organisationsteori på. På vissa områden går det bra. Man kan strömlinjeforma vissa arbetsmoment som bokens väg och hantering av diverse rutiner. Man kan dela upp avdelningarna i olika linjer och matriser men andra faktorer är svårare att påverka som inflödet av information. En normal arbetsdag flyter över 1000 försändelser in genom KB:s vaktmästeri. De skall processas genom organisationen. Sorteras, förtecknas förpackas och placeras. Därutöver besöks biblioteket av ca 800 personer dagligen som skall betjänas och underhållas. Tekniken, som blir ett allt viktigare hjälpmedel i jakten på den sökta informationen, skall fungera. Regering och riksdag ställer allt högre krav på redovisning och ekonomistyrning. Ett nationalbibliotek är en jätteorganisation. Gör tankeexperimentet att jämföra KB med NK eller en stor ICA-handel. De allra största butikerna har mellan 5 000 och 10 000 varor i sitt sortiment. KB har närmare 4 miljoner.

Det finns alltså gränser för vad som kan rationaliseras bort utan att själva grunden för verksamheten undermineras. Det sparkrav som uppdragsgivarna lägger på sina myndigheter – 2% per år - går således inte automatiskt att överföras på våra minnesinstitutioner. Vi spelar helt enkelt i en annan division.

Hur bär vi oss då åt för att göra vår verksamhet begriplig och attraktiv och få de resurser som behövs för att styra skutan vidare? För de redan frälsta är det inga problem. Snarare är problemet det omvända. Från den sidan önskar man så få nymodigheter som möjligt. Man vill behålla guldkornet för sig själva och man känner ingen press ovanifrån. Uppdragsgivarna ser däremot gärna att skattebetalarna i gemen får valuta för pengarna och att de får kunskap om de oerhörda rikedomar som ligger dolda i våra magasin.


1  2  3  4  »
URN:NBN:fi-fe20031599